Önskar att jag inte hade så stark förbindelsefobi. Är trött på att varje gång jag har hittat en stabil grund att stå på behöva känna behovet av att kasta allting åt sidan och göra något helt annat. Varför kan jag aldrig bara vara nöjd?
Vill byta jobb. Har bara arbetat på det nuvarande i två månader och känner redan att nej det här passar nog inte mig. Det är för monotont, men framförallt på tok för osocialt. Vill ha ett jobb där man kan skratta och prata och trivas med sina kollegor. Är ju så bortskämd med att ha bästa folket runt mig när jag arbetar. Kollegorna på nuvarande jobbet är visserligen också jättefina vissa utav dom, men man får ju aldrig chansen att verkligen lära känna nån, att föra en riktig konversation med någon som varar längre än två-tre meningar, och det är så T-R-Å-K-I-G-T. Tänk själv att sitta på ett jobb nio timmar i sträck utan något som helst socialt umgänge. Det tycker nog inte någon är en särskilt lockande tanke.
Men är man tjugotre har man inte råd att inte vara vuxen. Måste stanna på jobbet till minst januari-februari ut för att kunna få en bra referens att lämna vid nytt jobbsökande och behöver även minst så lång tid för att kunna spara lite pengar på hög att ha till hyra, mat, försäkring och bilen under den tid jag kommer vara arbetslös sen. Vill inte parasitera på J bara för att jag är "missnöjd" med mitt jobb. Känner lite den där skulden att "du ska fan vara tacksam att du övht har ett jobb i dagens samhälle med din brist på utbildning och allmänna oduglighet". Att ha förmånen att kunna vara kräsen när det gäller jobbval är få förunnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar