Bakpå min cykel höll du mig, som i kramp

Det händer mycket runt omkring i världen.
Men här hemma verkar tiden alltjämt stå stilla.


Han är hemskt upptagen under två veckor så vi har valt att dela på oss eftersom jag inte kan dela den dygnsrytm han måste ha. Vi ses som mest 30 minuter per dag, men ibland ingenting alls, och det känns så hemskt konstigt och tomt i sovrummet om nätterna.

Utan honom får jag svårt att hålla isär tid och dagar. Även om jag faktiskt har en egen rytm. Sova mellan 6-7 på morgonen och 12-13 på förmiddagen, där emellan vara vaken och använda tiden så effektivt som det går.

Jag kämpar för att vara stark. Det gör jag verkligen.

The best

Jag brukar tänka att det är på dom små sakerna det märks att han är den rätta.
När jag klockan tre en fredagseftermiddag kiknar av skratt efter att ha följt honom ut i hallen till ytterdörren för att säga hej då.

När ett sådant ögonblick fortfarande kan vara fyllt till kanten av glädje.
Då känner jag ända ner från tårna att det här är rätt.
Det är precis så här livet som två ska vara.