Jag brukar tänka att det är på dom små sakerna det märks att han är den rätta.
När jag klockan tre en fredagseftermiddag kiknar av skratt efter att ha följt honom ut i hallen till ytterdörren för att säga hej då.
När ett sådant ögonblick fortfarande kan vara fyllt till kanten av glädje.
Då känner jag ända ner från tårna att det här är rätt.
Det är precis så här livet som två ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar