Var i Skärholmen centrum (eller SKHLM som dom döpt om det till i sitt desperata försök att ge det en finare stämpel) med J i eftermiddags. Skulle gå på Cubus och köpa en särskild tischa åt mig samt kolla in Lidl eftersom alla tjatar om att det är så himlarns mycket billigare att handla sin mat där.
Lidl är INTE billigare än t.ex. Ica kvantum och Willys. Dom har sunkiga, illaluktande lokaler och är allmänt deprimerande vad gäller varuutbud. Jag lägger hellre 1-3 kronor mer på varje vara och får bra grejer än handlar från en sån där jäkla krigszon.
Det blev heller ingen t-shirt till mig men däremot ett par nya byxor till J (som han VERKLIGEN behövde) från H&M. Vi använde alla mina bonuscheckar så byxorna kostade i slutändan bara 50:-. Helt klart ett värt pris hah.
På vägen hem ringde K och frågade om jag kunde hoppa in och jobba på kvällen och eftersom jag avgudar mitt jobb skyndade vi oss tillbaka till hemmet där jag tvättade håret (som var 7 dagar smutsigt) i rekordfart och sen direkt sprang iväg till tåget för att komma i tid. Sen spenderades drygt 6 glada timmar på jobbet som hade förvånansvärt mycket besök med tanke på att det var en onsdag.
Sen klämde jag in mig på nattbussen hem (där det, igen, var ovanligt mycket folk med tanke på att det var mitt i veckan), kom hem vid halv fem och lyckades bara äta en halv portion gröt innan jag var mätt. Så då kröp jag ner i sängen för att hinna få i alla fall 5 timmars sömn innan det var dags att gå upp igen för att möta Annika i stan, som ska fortsätta på sin ryggtatuering idag!
Det gick ju dock inte alls så smidigt som jag tänkt mig utan vid halv sju låg jag fortfarande klarvaken i sängen och eftersom det då bara var drygt 2½ timme kvar tills jag skulle gå upp igen tog jag beslutet att helt enkelt gå upp och strunta i det där med att sova.
Och ja. Det är där vi är nu.
Sitter och väntar på att klockan ska bli nio så jag kan gå in och duscha och göra mig i ordning för att åka iväg. Efter att jag hållt Annika sällskap ska jag springa förbi PPT och boka tid för min egna tatuering + diskutera formatet på den med Pär och sen bär det direkt av hem till mamma där jag ska spendera resten av dagen. Hoppas innerligt att hon kommer ha nån god mat att bjuda på <3
torsdag 29 april 2010
fredag 23 april 2010
Success!
Liten update:
WOHO! Loggade in på das facebook och upptäckte att Majbrasan hos kollektivet ju inte är förrän IMORGON! Plötsligt kändes världen lite lättare att bära <3
WOHO! Loggade in på das facebook och upptäckte att Majbrasan hos kollektivet ju inte är förrän IMORGON! Plötsligt kändes världen lite lättare att bära <3
Nästa dag och nästa dröm
Igår jobbade jag mitt första pass (för första gången någonsin i hela mitt liv jobbade jag på ett riktigt jobb med vit lön, det ni!).Det var precis så kul som jag trott att jag skulle tycka det var, om än lite mer ansträngande kanske, och jag hoppas att jag får jobba mycket mycket mer!
Jobbade från 22:00 till ungefär 03:20 (det tar sannerligen ett tag att få ut folk!) och det var nog alldeles precis lagom tidsmässigt för på nattbussen hem sen kändes det verkligen hur den sista mentala styrkan bara rann ur kroppen och idag är jag helt... känslomässigt uttömd. Jag orkar liksom varken bli riktigt glad eller riktigt arg utan jag går mest runt och... är.
Men det känns bra ändå. Jag är så sjukt lycklig över att äntligen ha fått ett jobb och dessutom ett jag faktiskt själv vill ha och inte blivit tvingad att ta av nöd <3
Idag är det Majbrasa hos ett par vänner klockan tre, jag ska dock hem till familjen för att fixa min kära storasysters dator så vi får väl se om jag orkar åka till L och dom andra efter det eller om jag helt enkelt blir hemma. Det vore trist att missa det men... ja. Jag är som sagt ändå ganska orkeslös idag så det känns kanske inte riktigt som att jag skulle vara nån jättekul festprisse just för tillfället.
Vi får väl se.
Jobbade från 22:00 till ungefär 03:20 (det tar sannerligen ett tag att få ut folk!) och det var nog alldeles precis lagom tidsmässigt för på nattbussen hem sen kändes det verkligen hur den sista mentala styrkan bara rann ur kroppen och idag är jag helt... känslomässigt uttömd. Jag orkar liksom varken bli riktigt glad eller riktigt arg utan jag går mest runt och... är.
Men det känns bra ändå. Jag är så sjukt lycklig över att äntligen ha fått ett jobb och dessutom ett jag faktiskt själv vill ha och inte blivit tvingad att ta av nöd <3
Idag är det Majbrasa hos ett par vänner klockan tre, jag ska dock hem till familjen för att fixa min kära storasysters dator så vi får väl se om jag orkar åka till L och dom andra efter det eller om jag helt enkelt blir hemma. Det vore trist att missa det men... ja. Jag är som sagt ändå ganska orkeslös idag så det känns kanske inte riktigt som att jag skulle vara nån jättekul festprisse just för tillfället.
Vi får väl se.
tisdag 20 april 2010
Ett tidsfördriv att dö för
Idag är jag bitter.
Jag vaknade upp och var fortfarande en gnutta sjuk (vilket innebär att jag inte kunde andas och fick ägna den första halvtimmen av min dag åt att snyta ut en tredjedel av min hjärna ungefär) och jag har absolut ingenting planerat för dagen vilket ger mig vissa aggressioner eftersom min hyperaktivitet då inte får komma till användning utan bara läggs på hög och skapar... otrolig frustration.
Jag skyller det delvis på min kära sambo som envisas med att träna 4 ggr i veckan istället för att vara lite spontan och rolig och hitta på spännande äventyr med mig. Det hade varit okej om träningen upptog typ 1-2 timmar per gång men när han försvinner vid sex och kommer hem fyra timmar senare varenda jäkla gång och dessutom inte kan göra något timmarna innan träningen "för då blir det så stressigt"... och han emellan träningarna bara intresserar sig för att spela datorspel eller plugga... då blir man lätt lite less faktiskt!
(Okej, att han pluggar säger jag egentligen ingenting om för det är trots allt viktigt men när det blir så här i kombination med att han är så tråkig för övrigt också... argh!)
Jag vaknade upp och var fortfarande en gnutta sjuk (vilket innebär att jag inte kunde andas och fick ägna den första halvtimmen av min dag åt att snyta ut en tredjedel av min hjärna ungefär) och jag har absolut ingenting planerat för dagen vilket ger mig vissa aggressioner eftersom min hyperaktivitet då inte får komma till användning utan bara läggs på hög och skapar... otrolig frustration.
Jag skyller det delvis på min kära sambo som envisas med att träna 4 ggr i veckan istället för att vara lite spontan och rolig och hitta på spännande äventyr med mig. Det hade varit okej om träningen upptog typ 1-2 timmar per gång men när han försvinner vid sex och kommer hem fyra timmar senare varenda jäkla gång och dessutom inte kan göra något timmarna innan träningen "för då blir det så stressigt"... och han emellan träningarna bara intresserar sig för att spela datorspel eller plugga... då blir man lätt lite less faktiskt!
(Okej, att han pluggar säger jag egentligen ingenting om för det är trots allt viktigt men när det blir så här i kombination med att han är så tråkig för övrigt också... argh!)
måndag 19 april 2010
Aldrig hemma någonstans
Jag har alltid lidit av en smärre dödsångest.
Den har, såvitt jag kan minnas, funnits med mig i åtminstone 15 år.
Inte konstant som fullskalig panikångest utan den kommer och går lite som den vill, men ändå på ett sätt ständigt närvarande. Bara lite mer lågmäld ibland.
Vanligtvis baserar sig dödsångesten på två saker; 1. Jag har svårt att greppa hela den här grejen att när man dör kommer man aldrig någonsin igen finnas efter det... Och 2. Att inte veta vad som händer med en efter att man dött (om det nu ens händer något).
Nu har trädet som är dödsångesten dock lagt sig till med en ny gren som är skapad av att jag kort och gott är rädd för att dö innan jag hunnit bli lycklig. Och då menar jag inte lycklig som i att ha alla materiella ting en kan tänkas vilja ha, att jag har världens bästa sambo eller jobb etc. Utan jag menar verkligen lycklig På Riktigt. Den där stora euforiska känslan som tar en så högt upp att man blir alldeles vimmelkantig och skakig i benen. Jag är så otroligt rädd för att dö innan jag hinner uppleva den.
En drivande faktor som väckt den här ångesten är nog att jag i så sjukt många år gått runt och faktiskt vetat exakt vad som skulle göra mig så där lycklig. Till skillnad från den stora majoriteten i den här världen har jag unnats lyxen att veta exakt vad det är jag behöver och dessutom haft det ganska lättillgängligt (i alla fall om man ska jämföra med vissa andra saker). Och nu, när jag är så extremt nära att fylla det här stora svarta hålet i mig själv, när jag nästan kan ta på den där lyckan... Då är jag så skakis att det ska hinna hända något som tar den chansen ifrån mig. Jag kan ligga sömnlös i flera timmar ibland för att jag är rädd att om jag somnar kanske jag dör i sömnen och då är det kört för på natten finns det ingen som kommer märka det och hinna återuppliva mig. Och ja. Då har man plötsligt ytterst ofrivilligt slängt in tröjan.
Jag har längtat efter det här årets sommar i över ett år (eftersom 2009 på alla sätt och vis var ett sånt förjävligt år) men nu är det nästan att jag önskar att den bara skulle kunna vara över så allting skulle kunna få falla på plats.
Den har, såvitt jag kan minnas, funnits med mig i åtminstone 15 år.
Inte konstant som fullskalig panikångest utan den kommer och går lite som den vill, men ändå på ett sätt ständigt närvarande. Bara lite mer lågmäld ibland.
Vanligtvis baserar sig dödsångesten på två saker; 1. Jag har svårt att greppa hela den här grejen att när man dör kommer man aldrig någonsin igen finnas efter det... Och 2. Att inte veta vad som händer med en efter att man dött (om det nu ens händer något).
Nu har trädet som är dödsångesten dock lagt sig till med en ny gren som är skapad av att jag kort och gott är rädd för att dö innan jag hunnit bli lycklig. Och då menar jag inte lycklig som i att ha alla materiella ting en kan tänkas vilja ha, att jag har världens bästa sambo eller jobb etc. Utan jag menar verkligen lycklig På Riktigt. Den där stora euforiska känslan som tar en så högt upp att man blir alldeles vimmelkantig och skakig i benen. Jag är så otroligt rädd för att dö innan jag hinner uppleva den.
En drivande faktor som väckt den här ångesten är nog att jag i så sjukt många år gått runt och faktiskt vetat exakt vad som skulle göra mig så där lycklig. Till skillnad från den stora majoriteten i den här världen har jag unnats lyxen att veta exakt vad det är jag behöver och dessutom haft det ganska lättillgängligt (i alla fall om man ska jämföra med vissa andra saker). Och nu, när jag är så extremt nära att fylla det här stora svarta hålet i mig själv, när jag nästan kan ta på den där lyckan... Då är jag så skakis att det ska hinna hända något som tar den chansen ifrån mig. Jag kan ligga sömnlös i flera timmar ibland för att jag är rädd att om jag somnar kanske jag dör i sömnen och då är det kört för på natten finns det ingen som kommer märka det och hinna återuppliva mig. Och ja. Då har man plötsligt ytterst ofrivilligt slängt in tröjan.
Jag har längtat efter det här årets sommar i över ett år (eftersom 2009 på alla sätt och vis var ett sånt förjävligt år) men nu är det nästan att jag önskar att den bara skulle kunna vara över så allting skulle kunna få falla på plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)