Aldrig hemma någonstans

Jag har alltid lidit av en smärre dödsångest.
Den har, såvitt jag kan minnas, funnits med mig i åtminstone 15 år.
Inte konstant som fullskalig panikångest utan den kommer och går lite som den vill, men ändå på ett sätt ständigt närvarande. Bara lite mer lågmäld ibland.

Vanligtvis baserar sig dödsångesten på två saker; 1. Jag har svårt att greppa hela den här grejen att när man dör kommer man aldrig någonsin igen finnas efter det... Och 2. Att inte veta vad som händer med en efter att man dött (om det nu ens händer något).

Nu har trädet som är dödsångesten dock lagt sig till med en ny gren som är skapad av att jag kort och gott är rädd för att dö innan jag hunnit bli lycklig. Och då menar jag inte lycklig som i att ha alla materiella ting en kan tänkas vilja ha, att jag har världens bästa sambo eller jobb etc. Utan jag menar verkligen lycklig På Riktigt. Den där stora euforiska känslan som tar en så högt upp att man blir alldeles vimmelkantig och skakig i benen. Jag är så otroligt rädd för att dö innan jag hinner uppleva den.

En drivande faktor som väckt den här ångesten är nog att jag i så sjukt många år gått runt och faktiskt vetat exakt vad som skulle göra mig så där lycklig. Till skillnad från den stora majoriteten i den här världen har jag unnats lyxen att veta exakt vad det är jag behöver och dessutom haft det ganska lättillgängligt (i alla fall om man ska jämföra med vissa andra saker). Och nu, när jag är så extremt nära att fylla det här stora svarta hålet i mig själv, när jag nästan kan ta på den där lyckan... Då är jag så skakis att det ska hinna hända något som tar den chansen ifrån mig. Jag kan ligga sömnlös i flera timmar ibland för att jag är rädd att om jag somnar kanske jag dör i sömnen och då är det kört för på natten finns det ingen som kommer märka det och hinna återuppliva mig. Och ja. Då har man plötsligt ytterst ofrivilligt slängt in tröjan.

Jag har längtat efter det här årets sommar i över ett år (eftersom 2009 på alla sätt och vis var ett sånt förjävligt år) men nu är det nästan att jag önskar att den bara skulle kunna vara över så allting skulle kunna få falla på plats.