Boende är fan ett evigt drama fram och tillbaka

Idag fick jag ett mycket intressant erbjudande om boende.
Vet dock inte vilket av för- eller nackdelarna som väger tyngst.

Fördel:
Får bo i kollektiv med vänner = slipper ensamhet
Kommer ifrån alla hemska människor som bor i det nuvarande området
Slipper renoveringar (stort plus!!!)

Nackdel:
Det är lite i dyraste laget och eftersom jag satt in en bromskloss på spenderandet av pengar nu väger den faktorn ganska tungt emot...


What to do.

Pullin' my heart back together

Varit hemskt arg idag på allt och samtidigt ingenting.
Vet att det egentligen bara är förklädd ångest och depression som klibbar ur hjärnan och blir till fula ord i käften och hårda slag på möbler men ändå känns det så ÄKTA. Går runt och tror verkligen att jag hatar pojkvän och f.d. bästis och alla andra runt mig. Tänker på vilka dåliga människor dom är och hemska saker dom gjort och gör mot mig. Att det mesta egentligen bara är foster av min fantasi går liksom inte riktigt in.

Vet inte vad jag ska säga. Är fortfarande ARG.

City of black and white

Trött. trött. trött.
Lägenheten är smutsig igen (städade jag inte nyss?), efter en månad och en vecka väcks jag fortfarande klockan åtta varje morgon av att satan borrar i mitt huvud och trots att jag går upp och försöker ta tag i saker varje dag känns det som att timmarna flyter förbi och samlas på hög i en omedgörlig sörja. Kommer inte ihåg vad jag gjorde igår och vet inte vad som kommer ske imorgon.

Önskar att jag inte var så trött.

Fall apart then start again

Det är mörkt redan vid fyra på eftermiddagarna nu. Många runt omkring mig verkar må dåligt över det men själv trivs jag bra. November och december är månader då det ska vara mörkt, både ute och inne, så man kan tända ljus eller köpa nån ny fin lampa som lyser i ljust rosa samtidigt som man kryper upp i fåtöljen med en bok i ena handen och en liten hög med pepparkakor i den andra.

Mörkret den här årstiden känns lite som en tjock, luddig filt som sveps om världen och gör allting som under hösten varit så hårt och kantigt lite mjukare.

Bakpå min cykel höll du mig, som i kramp

Det händer mycket runt omkring i världen.
Men här hemma verkar tiden alltjämt stå stilla.


Han är hemskt upptagen under två veckor så vi har valt att dela på oss eftersom jag inte kan dela den dygnsrytm han måste ha. Vi ses som mest 30 minuter per dag, men ibland ingenting alls, och det känns så hemskt konstigt och tomt i sovrummet om nätterna.

Utan honom får jag svårt att hålla isär tid och dagar. Även om jag faktiskt har en egen rytm. Sova mellan 6-7 på morgonen och 12-13 på förmiddagen, där emellan vara vaken och använda tiden så effektivt som det går.

Jag kämpar för att vara stark. Det gör jag verkligen.

The best

Jag brukar tänka att det är på dom små sakerna det märks att han är den rätta.
När jag klockan tre en fredagseftermiddag kiknar av skratt efter att ha följt honom ut i hallen till ytterdörren för att säga hej då.

När ett sådant ögonblick fortfarande kan vara fyllt till kanten av glädje.
Då känner jag ända ner från tårna att det här är rätt.
Det är precis så här livet som två ska vara.

Oh Dr. love

Ibland hittar jag fina meddelanden på min kyl.

They say I'm a fool for loving you deeply

Varje år i slutet av sommaren får jag alltid en känsla av panik över att ljuset och värmen snart försvinner och ersätts av mörker och kindbitande kyla. Men sen när hösten väl har tagit över kommer jag alltid på vilka fina små stunder som faktiskt följer med den.

Händer iklädda tumvantar som håller i någon annans vantklädda hand, fem meter långa halsdukar som är lindade runt halsen och man kan dyka ner i när det blåser för hårt eller dom där mornarna när livet bara känns allmänt för mycket och man helst av allt skulle vilja försvinna, koppar med varm choklad och en stor klick vispgrädde på nåt cafe med stora röda kuddar....

Hösten är faktiskt inte bara tragik och mörker.
Det är blossande kinder, varma pussar och träd som brinner i hundratals olika nyanser.

I ditt bröst finns en kuslig maskin

Jag har ingen som helst intention att på något sätt avslöja min identitet i den här bloggen. Inte för att leka mystisk och vara svår utan för att värna om det lilla privatliv en person fortfarande kan ha i den här tidsåldern.

Och. Jag vill kunna tala fritt från hjärtat.
Det skulle bli en omöjlighet att göra om jag ska fjättras av rädslan att någon ska ta illa vid sig eller känna sig förrådd och utsåld av orden jag skriver.

Jag vill ge er det finaste jag har att delge världen; en ärlig åsikt.

I början var det bara en

Det enfaldigaste en människa kan intala sig själv är att man skulle vara speciell.


Jag skriver den här bloggen för att få ut alla svarta små monster som bor i mitt hjärta och med en svag förhoppning om att sätta mina tankar på pränt kan skapa ordning i det kaos som är min tankeverksamhet.


Min önskan är att det här ska hjälpa mig bli fri.