Förundras över hur jag liksom alltid lyckas förneka vilken grav insomnia jag har när jag är medicinerad och därmed alltid blir lika förvånad när jag slutar ta medicinen och helt plötsligt aldrig kan sova.
Man tycker att det på nåt sätt borde finnas kvar i minnet efter tjugotre år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar