God put a rainbow in the sky

Hösten har anlänt och med den regnet, mörkret och rusket.
Än har det dock inte påverkat mitt psykiska tillstånd nämnvärt, vad jag märkt i alla fall. Tänker dock inte ropa hej än. På senare år har ju min alltid lika pålitliga höstdepression börjat övergå till en vinterdepression som dyker upp i början av januari och håller i sig till... april nån gång.

Förra veckan tog jag äntligen kontakt med folktandvården i Huddinge och bokade tid (över internet såklart, telefonskräcken har ännu inte gett vika en tum) hos dom för att laga mitt 2½ år gamla, enorma, hål i överkäken. Igårkväll hade jag fått mail från dom där de skrev att de "ligger lite efter med sina patienter" och därför har "en väntetid på 6-12 månader för nya patienter".... Min reaktion var ungefär; "WTF??? 6-12 MÅNADER??!!! *ULTIMATE RAGE*!!!!"

Men, jag är ju tack och lov en jävligt driftig person när jag väl kommit igång med någonting, så jag googlade snabbt fram ett annat mottagningsalternativ och nu ska jag gå på drop in hos CityAkuten Tand på torsdag är det tänkt. Förhoppningsvis kan de laga tandjäveln på en gång utan att jag behöver gå på en penicillinkur innan. (Fick även ett väldigt bra tips från Sandra om en grymt bra privat tandis inne i stan på östermalm som jag nog ska prova en annan gång)

Utöver den sysslan är det som upptar min tid, planering och tankar mest just nu:

• Sökandet efter ett kompletterande jobb

Jag älskar mitt jobb på A men dom ger mig helt enkelt inte tillräckligt med pass för att det ekonomiska ska gå ihop. Om jag skulle behöva betala en normal hyra + de räkningar jag har i dagens läge skulle jag ha knappt 1000:- kvar i månaden att lägga på mat och övriga ting. Och det skulle vara om det varit en Bra jobbmånad där jag fått jobba mycket. Alltså letar jag nu efter ett hel- eller deltidsjobb förlagt till dagtid vardagar eller möjligen natt vardagar. Det är dock inte det enklaste att hitta jobb i en lågkonjuktur med många arbetslösa när man inte ens har en avslutad gymnasieutbildning att stå på och nästan samtliga andra har så mkt som högskoleutbildning.

Vilket leder mig in på punkt två:

• Slutförandet av gymnasiekompetens

Jag har lallat runt i nästan 1½ år nu (bortsett från den halva kurs teckenspråk jag läste i våras) utan att lyckas fortsätta mitt läsande av gymnasiekurser på distans, och med Alliansen kvar vid makten i fyra år till känns Komvux framtid väldigt osäker, så det gäller antagligen att ligga på jävligt hårt och nu och bli klar så fort som möjligt innan allting läggs ner och jag för alltid kommer bli utan gymnasiekompetens och i förlängningen aldrig kunna studera något på högskola/universitet och i och med det alltid ligga tre steg bakom alla andra arbetssökande.

Kvar har vi då punkt tre bestående av:

• Tanken/Planen/Viljan att byta sjukhus för att få bättre och mer informativt uppdaterad vård (dvs att läkarna och sköterskorna har koll på nyheter inom behandling och medicinska alternativ etc.)

Jag har aldrig tyckt om Ersta, sjukhuset jag gått (skull gått) hos de senaste fyra åren. De har alltid varit väldigt efter med ny information om både befintliga mediciner och olika behandlingsalternativ och dessutom ett flertal gånger kommit med direkt felaktiga och befängda påståenden/information. Och som patient med 15 års erfarenhet och information av min egen sjukdom ger det såklart ett mycket dåligt intryck och förtroende för dom hos mig. Jag vill ju gå till en läkare som kan uppdatera Mig, inte en där Jag behöver uppdatera Henne.

Den här olusten jag känner inför min behandlande läkare och sköterska har lett till att jag i ungefär 1½ års tid avbokat vartenda besök de bokat in mig på, vilket i sin tur lett till att det varit väldigt mycket strul med utskrivning av livsviktiga recept på mediciner och hjälpmedel till mig, samt att jag inte gått på några av de extremt viktiga kontrollerna av t.ex. syn, lever och njurar. Jag börjar bli väldigt LESS på att varje gång jag behöver ett förnyat recept behöva gå runt och ha ångest över det i flera veckor i förväg bara för att jag VET hur mkt krångel det blir. Och eventuellt gå runt med värden som kommer ge mina inre organ skador för livet, bara för att jag inte orkar hantera ångesten av att behöva handskas med min läkare face to face.

Nu håller den här punkten på att bli väldigt lång, och det var ju inte specifikt det här ämnet som inlägget skulle handla om, så jag rundar av nu även om det egentligen finns tusen och åter tusen saker till att gräma sig över.

Kort sagt vill jag byta sjukhus, men efter att ha gjort efterforskningar på möjliga alternativ hittar jag Inget som verkar hundra, faktiskt knappt ens nåt som är sextio, procent bra. Så just nu känns det som attt jag inte har så mycket mer val än att stanna kvar vid Ersta, om jag inte vill ta risken att hamna mellan stolarna (dvs stå helt utan sjukhus), och det vore en katastrof utan dess like så jag vågar liksom inte göra det.

Usch får ångest bara jag tänker på nån av alla dess tre punkter. Vette sjutton hur jag ska orka med att lösa alla tre samtidigt.

Imorgon (tekniskt sett idag eftersom klockan är tio i två på natten när jag skriver det här) har i alla fall Ersta öppet hus för HbA1C och blodtrycktagning mellan klockan 08:00-09:00, så jag har en svag plan på att jollra mig dit för att åtminstone skaffa mig koll på vad HbA1C't kan tänkas ligga på. Anar att det nog kommer ligga så högt som uppåt 12-strecket och det vore... ja.. ganska illa minst sagt. Lyckas jag komma iväg ska jag nog gå upp till mottagningen också och be om att få en tid bokad så nära inpå som möjligt, för att diskutera ny behandling och få lite recept.